Nu ligger jag i sängen och tycker rejält synd om mig själv.

Vi åkte iväg för att ta en tur på våra nya skidor. Jag har hört att det finns plana fina spår på ett område som heter Västbo. Tyvärr hittade vi inte några spår, området är ganska stort. Kent tyckte att vi skulle åka ett elljusspår inte långt hemifrån i stället trots att det är lite kuperat där.

Jag var livrädd i utförsbackarna och spände mig i hela kroppen. Det kändes som jag hade ett par vilda, fladdrande skidor som lever ett eget liv på fötterna. Balansen är inte den allra bästa i vanliga fall och inte blev den bättre som jag spände mig. Jag har varit riktigt duktig i slalombacken men åka längd är verkligen inte samma sak.

När det bara återstod ca 50 meter till bilen gjorde jag en praktvurpa och damp rätt ner på baken. Det kändes som jag inte kunde andas och det smärtade från ryggslutet upp till skuldrorna. Kent trodde att jag låg där och skratte men skyndade tillbaka när jag inte klev upp. Hur f...n skulle jag komma upp med den smärtan och skidor som trasslade sig. Det jag kocentrerade mig på var att inte få panik, jag tyckte ju att jag inte fick någon luft. Han fick hjälpa mig av med skidorna och jag lyckades kravla mig upp med en nästan outhärdlig smärta. Resan hem i bilen kändes verkligen inte behaglig, tur att det inte var långt.

Nu ligger jag i sängen (kan inte sitta) och funderar - Hur dum kan man bara vara. Vad skulle jag i backarna och göra och riskera att ramla. Ja undrar hur det kommer att kännas att sitta på ett plan i 12 timmar om drygt en vecka. Håller alla tummar att det går över snabbt.

Det heter - Är huvudet dumt får kroppen lida, och visst sjutton är det sant. Du behöver inte tycka synd om mig, det gör jag så bra själv just nu.

Ny dag, nya möjligheter! I dag är det en underbar vinterdag. Solen skiner från klarblå himmel. Ska det bli en tur på skidorna i dag tro? Jag skyller på kylan men måste erkänna att jag gruvar lite, det måste vara 30 år sedan jag stod på ett par längdskidor senast.

Nu har jag ätit frukost (lättfil och hallon) och tittat på morgon TV där Kristin Kaspersen intervjuat sin mamma Lill-Babs. Vilken otroligt fin människa! Jag känner igen mig i mycket av det hon berättar. Ex litenheten, att aldrig tycka att man är bra nog. Hon säger att hon skäms för att hon inte är rätt skolad och därför inte har samma värde som de som har en examen, det har även jag känt av många gånger genom åren. Hon pratar så varmt om sin mamma som alltid finns med henne från andra sidan, där känner jag verkligen igen mig. Hon pratar om att ge och att få, ju mer du ger ju mer får du tillbaka, så himla sant. Och naturligtvis känner jag igen mig när hon pratar om vad familjen är otroligt viktig.

Vad säger detta mig? Jo att vi ska vara mer stolta över oss själva, att verkligen klappa oss själva på axeln för allt bra vi gör, klappar vi oss själva på axeln så får vi också klappar av andra. Att vi ska vara mer måna om varandra och finnas för varandra. Att vi ska fortsätta att "vara" med våra kära som inte längre finns i livet, dom finns hos oss ändå och har så mycket att ge om vi bara lyssnar. Och mycket, mycket mer.

Just nu känner jag mig lite stolt över det jag har gjort genom åren, det måste ju vara lite bra i alla fall när det nu har givit mig möjligheter att sluta jobba redan vid 57 års ålder. Givit mig möjlighet att bara ta tillvara varje dag och ta emot allt som dagen har att ge utan att behöva bekymra mig för framtiden.

Nej nu ska jag hoppa in i duschen. Det är hög tid att släppa alla tankar och gå tillbaka till verkligheten. Det är hög tid att "göra dagen" nu!