Har äntligen börjat titta på min packning, vad ska med på resan och vad ska få stanna hemma. Oj så rörigt det blir, jag är verkligen inte duktig på att packa. Har också symaskinen framme, tänk vad kul vissa kläder behöver tas in i sömmarna. :)

Nu sitter jag och tar en kaffepaus och som vanligt funderar jag på allt möjligt hela tiden. Mitt första barn Micke började tala ovanligt tidigt, han talade meningar redan innan han började gå vid 15 månaders ålder. Jag var mycket stolt när jag pratade om det med min bror men han tog snabbt ner mig på jorden när han sa. - Det är väl inte så konstigt, du har ju pratat med honom oavbrutet sedan han föddes. Ja jag både tänker och pratar kanske ovanligt mycket men tack och lov har jag ännu inte börjat prata högt för mig själv. Numera pratar jag i min ensamhet med bloggen, därav alla inlägg.

När jag höll på att packa började jag fundera på nu och då, på allt som har förändrats genom åren. Jag kommer ihåg när jag började på dåvarande Televerket 1976. På den tiden var det inte fråga om individuell lönesättning, det fanns tydliga steg på vilken lön man skulle ha där hänsyn togs till ålder och anställningsår. Vad var moroten då att göra ett bra jobb? Det var väl så att Jante var större än moroten -Varför skulle hon ha mer i lön? Ja hemska tanke. I dag tjänar man mer i storstadsregionerna vilket är helt rätt, det är dyrare att leva i Stockholm än i Sundsvall. Förr i tiden tjänade man mer ju högre upp i landet man bodde och verkade. Jag minns att vi alla hade ett kallortstillägg som gav oss några extra kronor i lön. Ja Sundsvall ligger ju i Norrland och har strängare vintrar än Stockholm och södra Sverige. Ja man kan se allt från olika vinklar men jag måste säga att jag tycker att dagens lönesättning där hänsyn tas till förmåga är mycket bättre.

En kollega berättade också hur dom på 60-talet fick kämpa för att få lov att bära långbyxor på kontoret och hur glada dom blivit när deras moderna och snälla chef gav sitt godkännande. Ja tiderna har verkligen förändrats.

Nej nu är min kafferast slut och jag återgår till min packning.

Ligger kvar i sängen och funderar på allt möjligt. Var upp och drack kaffe med Kent men skyndade sedan tillbaka till sängen när han åkt till jobbet. Så himla skönt.

Det verkar bli fin dag i dag, himlen är så vackert orange. Kanske åker vi till stugan i eftermiddag och sover över där. Det behövs nog skottas där igen för det kom ca 1 dm snö härom dagen.

Livet är verkligen snällt med mig nu för tiden. Tänk att man får ha det så här bra, det känns nästan lite overkligt. Känner nästan samma känsla som jag gjorde i början av min karriär då jag ofta tänkte. - Undra när den här bluff bubblan jag lever i ska spricka och alla ska märka att jag inte fixar mitt jobb. Den bubblan sprack aldrig, däremot tog jag själv hål på den när jag inte ville ge mer.

Varför blir jag lite orolig när allt går bra, varför tro att det inte ska få vara så. Jag tror att det är lite typiskt kvinnligt. Vi tror att vi inte kan, vi tror inte att vi egentligen inte får, vi tror ofta att vi inte duger fullt ut osv. Så dumt att jag tänker så när det gäller mig själv. Jag som genom åren fått så mycket positiv feedback på att jag är en duktig coach som kan lyfta och ge andra styrka. Ska kanske försöka coacha mig skälv lite mer nu när jag har all tid i världen ;)

- Annica du är värd att få njuta av livet nu. Du behöver inte vara orolig. Jag kommer att tänka på mamma som blev sjuk redan vid min ålder, så sjuk så att hon inte kunde arbeta längre. När hon fick sin sjukpension blev hon friskare, jag förstår nu att det var hennes oro för att tvingas till något hon inte ville som hämmade henne. Jag ska inte känna någon oro, jag ska bara njuta och verkligen uppleva varje dag.
.