Har äntligen börjat titta på min packning, vad ska med på resan och vad ska få stanna hemma. Oj så rörigt det blir, jag är verkligen inte duktig på att packa. Har också symaskinen framme, tänk vad kul vissa kläder behöver tas in i sömmarna. :)

Nu sitter jag och tar en kaffepaus och som vanligt funderar jag på allt möjligt hela tiden. Mitt första barn Micke började tala ovanligt tidigt, han talade meningar redan innan han började gå vid 15 månaders ålder. Jag var mycket stolt när jag pratade om det med min bror men han tog snabbt ner mig på jorden när han sa. - Det är väl inte så konstigt, du har ju pratat med honom oavbrutet sedan han föddes. Ja jag både tänker och pratar kanske ovanligt mycket men tack och lov har jag ännu inte börjat prata högt för mig själv. Numera pratar jag i min ensamhet med bloggen, därav alla inlägg.

När jag höll på att packa började jag fundera på nu och då, på allt som har förändrats genom åren. Jag kommer ihåg när jag började på dåvarande Televerket 1976. På den tiden var det inte fråga om individuell lönesättning, det fanns tydliga steg på vilken lön man skulle ha där hänsyn togs till ålder och anställningsår. Vad var moroten då att göra ett bra jobb? Det var väl så att Jante var större än moroten -Varför skulle hon ha mer i lön? Ja hemska tanke. I dag tjänar man mer i storstadsregionerna vilket är helt rätt, det är dyrare att leva i Stockholm än i Sundsvall. Förr i tiden tjänade man mer ju högre upp i landet man bodde och verkade. Jag minns att vi alla hade ett kallortstillägg som gav oss några extra kronor i lön. Ja Sundsvall ligger ju i Norrland och har strängare vintrar än Stockholm och södra Sverige. Ja man kan se allt från olika vinklar men jag måste säga att jag tycker att dagens lönesättning där hänsyn tas till förmåga är mycket bättre.

En kollega berättade också hur dom på 60-talet fick kämpa för att få lov att bära långbyxor på kontoret och hur glada dom blivit när deras moderna och snälla chef gav sitt godkännande. Ja tiderna har verkligen förändrats.

Nej nu är min kafferast slut och jag återgår till min packning.

Ligger kvar i sängen och funderar på allt möjligt. Var upp och drack kaffe med Kent men skyndade sedan tillbaka till sängen när han åkt till jobbet. Så himla skönt.

Det verkar bli fin dag i dag, himlen är så vackert orange. Kanske åker vi till stugan i eftermiddag och sover över där. Det behövs nog skottas där igen för det kom ca 1 dm snö härom dagen.

Livet är verkligen snällt med mig nu för tiden. Tänk att man får ha det så här bra, det känns nästan lite overkligt. Känner nästan samma känsla som jag gjorde i början av min karriär då jag ofta tänkte. - Undra när den här bluff bubblan jag lever i ska spricka och alla ska märka att jag inte fixar mitt jobb. Den bubblan sprack aldrig, däremot tog jag själv hål på den när jag inte ville ge mer.

Varför blir jag lite orolig när allt går bra, varför tro att det inte ska få vara så. Jag tror att det är lite typiskt kvinnligt. Vi tror att vi inte kan, vi tror inte att vi egentligen inte får, vi tror ofta att vi inte duger fullt ut osv. Så dumt att jag tänker så när det gäller mig själv. Jag som genom åren fått så mycket positiv feedback på att jag är en duktig coach som kan lyfta och ge andra styrka. Ska kanske försöka coacha mig skälv lite mer nu när jag har all tid i världen ;)

- Annica du är värd att få njuta av livet nu. Du behöver inte vara orolig. Jag kommer att tänka på mamma som blev sjuk redan vid min ålder, så sjuk så att hon inte kunde arbeta längre. När hon fick sin sjukpension blev hon friskare, jag förstår nu att det var hennes oro för att tvingas till något hon inte ville som hämmade henne. Jag ska inte känna någon oro, jag ska bara njuta och verkligen uppleva varje dag.
.

Varit på shopping med Cicci i dag. Köpte bl.a ett nytt fint överkast som ska vara på vår dubbelsäng till våren, det går i vitt och svart med övervägande vitt. I dag är det svart och turkost i sovrummet men till våren blir basen svart och vitt.

Jag köpte också lite som ska med till Thailand. Vi har en kompis där nere som vi brukar handla med oss lite till, så även i år. Som jag skrev härom dagen är jag lite orolig för vikten på vår packning så jag ringde till SAS i dag för att höra vad som gäller. Jag får ha 20 kilos övervikt, ingen oro längre för att packningen blir för tung. Skönt.

I går var jag riktigt duktig här hemma. Städade, tvättade bäddade rent mm. Det är avancerade arbetauppgifter numera. :). Jag tog också reda på julgrupperna och planterade om de blommor som kan leva vidare.

Nu sitter vi i varsin soffhörna mätta och belåtna. Middagen i dag var en hemgjord pizza med kött, svamp och lök, så himla god. Nu väntar jag på programmet På spåret.

Trevlig helg till er alla.
.

Nu börjar jag nästan få lite resfeber, det är bara en vecka kvart tills vi åker. Jag tänker på allt som ska med, behöver jag köpa något nytt, det och det får jag inte glömma osv. I dag ska jag ställa fram väskorna och börja packa lite. Jag brukar alltid ta med för mycket men det SKA jag inte göra i år.

I fjol vägde min väska 32 kilo och vi åkte ekonomiklass. När vi skulle checka in blev jag nervös och ställde en massa frågor. Fråga inte så onödigt mycket sa mannen i incheckningen på Midlanda och tog väskan och märkte den med en röd lapp med texten heavy. Det gjorde han säkert för att jag är guldkund på SAS och han är ovanligt snäll. I år kommer den inte att väga så mycket.

I går gjorde jag inte så mycket. Var till Cicci och fick lunch och mycket gott fika. Petra som är hemma och krasslig kom till oss på middag, Jörgen var kvar i Hudik. Ja så hände det inte så mycket mer, mao hade jag en riktigt bra dag.
.

I dag blev det en riktig sovmorgon igen. Jag har nog kanske varit lite väl hårdhänt mot min onda rygg för i natt har den gett tillbaka. Vid halv 6 var jag upp och tog en värktabletter och sov sedan skönt till klockan 10. Det gör inget alls för i dag finns ingen tid att passa.

Nu har jag tittat en stund på reprisen av Go Kväll. Där pratar dom om ålderdindelningar i samhället och vad få naturliga mötesplatser det finns över åldergränserna. Dom nämner också Håkan Hellströms mamma som nu vid dryga 70 år har spelat in en skiva. Det är tufft tycker jag.

Vi borde göra lite mer av det vi vill och inte av det vi borde. Vem är det egentligen som säger vad vi borde göra, sätter vi inte oftast den gränsen själva. Jo så är det nog. Nej nu ska jag göra ännu mer av det jag vill och inte av det jag borde. Kommer det synpunkter ska jag säga som barnen gör. -VEM BRYR SIG!
.

Nu har jag jobbat måndag och tisdag. Så himla roligt att träffa barnen och personalen igen. Det passar mig perfekt att jobba om någon är sjuk men på schema vill jag inte gå någon längre tid igen.

I går såg vi på Idrottsgalan. Så otroligt pinsamt när Lotta Lundgren skulle dela ut priset till årets manliga idrottare. Först står hon och pratat en massa strunt om mat och sedan säger hon Patrik i stället för Peter till Foppa Forsberg. Då åkte skämskudden fram för både Kent och mig. Så himla dåligt, nervös kan man få vara men inte ens nervositet ursäktar hennes tal och namnmiss. Fy för den lede vad hon förstörde programmet.

Nu ligger jag på soffan för att vila min onda rygg som trots vurpan i söndags känns ganska ok. Bättre än förväntat måste jag säga. Jag ska ut på skidorna igen men det får vänta tills efter semestern.
.

I dag känns det mycket bättre, inte alls samma smärta i ryggslutet som i går. Jag fick värktabletter till min onda tå som jag i går kväll och dom svarade jag tydligen jättebra på, har sovit hela natten.

I går var jag jätteledsen, tänkte att vi kommer inte att kunna åka på någon semester. Det enda som gladde mig var att vi har avbeställningsskydd. - Du behöver väl inte vara så dramatisk sa Kent, du har ju 10 dagar på dig att bli bra. Ja ja du känner inte min värk du, tänkte jag och så är jag så mycket bättre i dag. :))

När jag pratade med Cicci i går kväll sa hon att hon inte blev förvånad att jag ramlat, hon känner sin mor. Hon hade tänkt - Vad ska hon ut i spåret och göra, det kommer inte att gå bra. Ja så rätt du fick Cicci men jag ska ut ingen det lovar jag både dig och mig själv.

Nu fick jag telefon från skolan, ska jobba där i eftermiddag i stället för en som är sjuk. Tur att jag är bättre och det är nog bara bra att hålla igång min till åren komna kropp.

Barn ger både glädje och energi, eller hur.
.

Nu ligger jag i sängen och tycker rejält synd om mig själv.

Vi åkte iväg för att ta en tur på våra nya skidor. Jag har hört att det finns plana fina spår på ett område som heter Västbo. Tyvärr hittade vi inte några spår, området är ganska stort. Kent tyckte att vi skulle åka ett elljusspår inte långt hemifrån i stället trots att det är lite kuperat där.

Jag var livrädd i utförsbackarna och spände mig i hela kroppen. Det kändes som jag hade ett par vilda, fladdrande skidor som lever ett eget liv på fötterna. Balansen är inte den allra bästa i vanliga fall och inte blev den bättre som jag spände mig. Jag har varit riktigt duktig i slalombacken men åka längd är verkligen inte samma sak.

När det bara återstod ca 50 meter till bilen gjorde jag en praktvurpa och damp rätt ner på baken. Det kändes som jag inte kunde andas och det smärtade från ryggslutet upp till skuldrorna. Kent trodde att jag låg där och skratte men skyndade tillbaka när jag inte klev upp. Hur f...n skulle jag komma upp med den smärtan och skidor som trasslade sig. Det jag kocentrerade mig på var att inte få panik, jag tyckte ju att jag inte fick någon luft. Han fick hjälpa mig av med skidorna och jag lyckades kravla mig upp med en nästan outhärdlig smärta. Resan hem i bilen kändes verkligen inte behaglig, tur att det inte var långt.

Nu ligger jag i sängen (kan inte sitta) och funderar - Hur dum kan man bara vara. Vad skulle jag i backarna och göra och riskera att ramla. Ja undrar hur det kommer att kännas att sitta på ett plan i 12 timmar om drygt en vecka. Håller alla tummar att det går över snabbt.

Det heter - Är huvudet dumt får kroppen lida, och visst sjutton är det sant. Du behöver inte tycka synd om mig, det gör jag så bra själv just nu.