I dag känner jag mig riktigt trött och stum i kroppen. Det tar flera dagar att få kroppen i balans numera efter några onyttiga dagar. Hela kroppen skriker efter vätska och sötsaker och det är jättesvårt att låta bli att stoppa i sig fel saker. I går blev det stuvade snabbmakaroner till middag, hur fel är inte det för en diabetiker. Jag bakade till och med en kaka men den blev inte god, nån där uppe kanske som hjälpte mig, hade den blivit bra hade jag väl ätit upp hela kakan själv.

Jag hämtade Tova på skolan i går, dom ringde till Petra och sa att hon inte mådde så bra och Petra kunde inte åka ifrån jobbet. Jag tror inte att hon var så dålig, hon var nog bara lite mammasjuk.

På kvällen var vi barnvakt åt Ciccis barn. Cicci och Tomas åkte till Kent (Tomas pappa) som tyvärr inte mår så bra nu pga sin sjukdom. Jag håller båda tummarna att han blir bättre igen.

I dag ska jag unna mig några timmar i solen. Tänk vilken lyx att vakna på morgonen och få göra precis vad man vill och inte känna någon stress för allt man måste göra, numera finns det inga måsten för mig. Underbart!
.

Jag sitter och tittar på Malou efter tio där Petter en av gästerna. Dom pratar mycket om dyselexsi och hur det påverkar utvecklingen och framför allt skolgången. Det får mig att göra en resa genom mina ungdomsår.

Jag började skolan 1962 och då var det inte lätt för mig att komma till skolan full av energi och lust att lära. Det dröjde inte länge innan jag placerades i ett fack med de mindre begåvade eleverna. Inte nog med att jag sågs som mindre begåvad, jag betraktades även som de mindre uppfostrad, man såg mig som busig vilket jag inte alls var. Jag hade mycket väl lärt mig hur man uppför sig och vad som är rätt eller fel. Vilken tur att jag inte levde upp till de andras förväntningar att vara busig, jag undra hur det hade gått då.

Hela min skoltid präglades av oro, jag kan inte kalla det ångest men det var inte långt därifrån. Jag känner än i dag paniken när det var dags för högläsning. Nu var det han som läste och så var det hon som skulle läsa och sen var det min tur. Paniken tog tag i mig, tänk om jag ändå bara kunde få försvinna. Jag har många gånger i vuxen ålder ställt mig frågan - Var fröken medveten om vad hon utsatte eleverna för? Tack och lov behandlar man inte barnen så numera.

När jag kom upp i mellanstadiet blev det dags för mig att gå på läskliniken, eller obsen som det också kallades. Där var pojkarna som betraktades som skolans busigaste och så var det jag. Du kan tro att jag skämdes när jag gick ifrån mina klasskamrater för att tillbringa tiden med lite träning på obsen. Det hade varit hundra gånger bättre om jag hade fått gått på hållningsgymnastiken trots att även den var förknippad med en hel del skam.

Hela min skoltid var en pina. När jag slutade 9:an och tänkte på framtiden fick jag verkligen panik. Vad skulle jag göra, jag kom inte in på gymnasiet. Tänk om jag ändå hade varit kille, då hade jag i alla fall kunnat jobbat som moppebud.

Jag pratade med min kloka mamma och vi kom fram till att jag kanske skulle gå om nian och då gå något program som intresserade mig trots att de programmen inte gav behörighet till gymnasiet, jag valde kontorslinjen. Äntligen, vid 15 års ålder betraktades jag helt plötsligt som begåvad. Vi hade ämnen som intresserade mig som ex företagsekonomi, handelskunskap mm. Att jag inte var dum när det gällde matte det visste jag redan, men att jag kunde blomma ut som jag gjorde när det gällde att beräkna ett företags omsättning, vinster mm det kom som en fullkomlig överraskning för mig. Jag gick ur mitt andra år i 9:an som en mönsterelev med 4,2 i medelbetyg. Jag hade fått bevis på att jag inte var dum, jag hade ett papper på det till och med i form av mitt betyg.

Skrivsvårigheterna finns naturligtvis kvar än i dag. Jag minns när jag började arbeta, före ordbehandlingen tid. Oj vad många gånger jag har fått höra att jag skriver slarvigt, - men lilla gumman du måste skärpa dig när du skriver, hur roligt är det att höra det från kollegor. Jag har också många gånger känt att jag inte hittar de rätta orden, jag känner mig ofta korthuggen verbalt. Det är inte så lätt att måla in fakta i lämpliga ord när dom inte dyker upp i hjärnan. Nej, Annica hon går rakt på sak har jag ofta fått höra.

Trots mina begränsningar har det gått riktigt bra för mig både privat och i jobbet. Jag har använt min energi och fantasi för att kompensera mina svårigheter. Det känns så skönt, mitt busiga jag vill ge mina forna klasskamrater lång näsa för att dom såg ner på mig. Det är inte många av er som nått de nivåer i karriären som jag har gjort, varken när det gäller lön eller stimulerande arbetsuppgifter.

Jag säger till dig som känner igen dig. Be de runt omkring dig lyssna på vad du säger, se innehållet i det du skriver, be dom att inte anmärka på dina ord. Försök att hitta glädje i det svåra, du kommer att upptäcka att du har helt andra förmågor som hjälper dig till framgång, du har säkert ett bildminne och ett öra som slår de flesta. Om inte annat kommer du att bli en mästare på att hitta alternativa ord med samma betydelse. Du kommer att upptäcka att ord är roliga och att skriva ger en stimulans som du inte tror existerar.

Livet är härligt, svårigheter är till för att övervinnas. Det är svårigheterna som får dig att växa.
.

Ny vecka nya möjligheter :)
Vaknade till en gråmulen men varm dag, nästan 10 grader ute. Härligt, nu är all jädra snö snart borta. I gårkväll regnade det men det gör inget, det är bara ett vårtecken till. Läste ett inlägg på FB där det stod den här vintern är den fjärde segaste på 53 år. En medelvintet i våra trakter är 83 dygn, denna vinter har varit 102 dygn. Skönt att det äntligen är över.

Jag kommer ihåg för några år sedan, jag hade som vanligt en arbetsvecka med många resor. I Stockholm blommade träden så vackert i Kungsträdgården, när jag kom till Kalmar var det fullt med fritidsbåtar som gled förbi. När jag någon dag senare kom upp till Luleå låg isen kvar och det var en som vindseglade med skridskor. Jag vårt land är verkligen avlångt.

I går tog vi en promenad till Norells handelsträdgård och köpte blommor till mammas grav. Jag ville ha vita penseer men det hade dom inte. Jag tyckte att jag fick till en fin grupp i alla fall. Eller hur mamma... Visst blev det bra. Jag lägger ut en bild på dig från dina unga år, det har du väl inget emot mamma :) du var så otroligt vacker. Älskar dig!

Vi fick fikafrämmande på eftermiddagen, det var alla barn utom Petra som kom förbi. Det blev gofika, Cicci hade bakat bullar. Tur att jag har barn som kan baka, det är ju inte det som jag är allra bäst på.

Jag bokade också tid för besiktning av hudbilen, ännu ett vårtecken :) Cicci och Tomas ska låna bilen om tre veckor när dom ska till Haparanda.
.

I dag får jag äntligen riktiga vårkänslor, nu är sommaren på väg. Solen skiner från klarblå himmel och termometern visar på drygt 20 graden, ja ok termometern sitter visserligen i solen, men ändå.

Min underbara Kent är ute och skottar fram altanen så att jag kan ta mitt morgonkaffe där ute om jag känner för det. Visst är det väl ändå mysigare att vakna till fåglarnas kvitter ute i det fria än att vakna till morgon TV som jag ar gjort de flesta dagar i vinter.

Nu längtar jag tills det är dags att ta fram cykeln, men först måste det bli lite varmare i luften. Tänk när jag köpte min cykel för drygt 15 år sedan, jag åkte för att köpa en vårjacka och kom hem men en brandgul cykel som jag bokstavligen älskar. Jag kommer ihåg att Petra tyckte att jag var super töntig som inte kunde låna ut min cykel till henne eller hennes kompisar, aldrig... jag var livrädd om den. Jag mådde inte så bra den våren, hade jobbat lite väl mycket och fått problem med sömnen bl.a så jag var sjukskriven. Den våren cyklade jag mig frisk, jag cyklade i alla väder tom snöslask. Micke som fyller år den 22 april bodde då i våran stuga drygt 3 min från stan, inga problem, jag tog cykeln ner till honom. En gång blev Kent orolig och var ute och letade mig, jag hörde inte när han ringde. Han visste att jag var på väg hem från mamma och det började snöa som bara den och jag skulle cykla ca 1,5 mil, när han hittade mig var jag nästan hemma. Ja många mil har det blivit på min brandgula cykel och många fler kommer det att bli.

Jag längtar också tills det är dags att göra fint på mammas grav, jag ska sätta penseer där så snart nattemperaturen håller sig över -5 grader. Tänk att nu har mamma varit borta 4 år, jag fattar det inte, det känns som det var så nyligen hon var med oss. Det kanske beror på att hon fortfarande finns med mig, jag känner hennes närhet varje dag. Det känns nästan som att hon har flyttat in i mig, det tycker nog mina barn också. -Är det så mamma ;)

Nej det går inte an att ligga här på sängen och "prata för sig själv" nu är det hög tid för mig att göra dagen.
.

I dag har jag varit hemma och donat hela dagen. Har putsat fönstren i köket och hängt upp nya gardiner. Nu är jag nöjd med mitt vårfönstet. Man ska inte köpa något som inte känns helt rätt, man blir aldrig nöjd då. Gardinerna som jag satte upp före påsk kommer aldrig mer att sättas upp, de var bortkastade pengar.

Kent har varit på motormässa för att köpa reservdelar till sin flakmoppe men han hittade visst inget intressant.

Vi har vi ätit middag för en stund sedan. Nu ligger vi och slappar, Kent på soffan och jag på sängen. I kväll blir det bara lugnt framför TV:n.
.

Här kommer bilder från vår trevliga Ålandsresa med mina fd arbetskamrater.
.

Sitter nu på båten och väntar på avgång. Vi har inte fått nycklarna till våra hytter så vi passade på att testa utbudet i baren.

Resan ner gick jättebra, vi stannade för lunch på Gävle bro.

Så mycket prat ich skratt det är nu, underbart att träffa alla.
.

Ja nu är väskan packad, håret färgat och jag är klar för avfärd till Åland i morgon. Det blev mörkbrunt igen, måste färga bort det gråa säger Kent. På med lite smink så blir det jättebra, ja tack, du är snäll du.

Det var inte det lättaste att packa, jag hittade ingen väska här hemma. Mina små resväskor som jag hade när jag reste i jobbet hade jag tagit ner till stugan och det kom jag inte ihåg. Snäll som han min man åkte han ner till stugan och hittade en väska åt mig. :)

Jag reste mycket i jobbet och på slutet blev det riktigt jobbigt. I dag när jag packade väskan kände jag lite av den ångest som resorna ofta gav upphov till. Jag minns att jag en period inte ville ha Expressen eller Aftonbladet hemma, dom hörde till flyget och jobbet och var därför ingen positiv lektyr här hemma. Jag tänk hur man kan sammankoppla olika saker. Jag är så otroligt glad i dag att jag inte jobbar kvar.

Hur som ska det i alla fall bli otroligt roligt att återse många av mina fd arbetskamrater. Oj vad vi kommer att ha mycket att prata om.

Jag undrar om det är i den här restaurangen Patrik bokat bord, det blir inte buffé vet jag i alla fall.
.