Alla inlägg under september 2014

Av Kent och Annica Lindholm - 8 september 2014 11:16


Nu sticker jag kanske ut hakan i ett mycket känsligt ämne. Nämligen arbetssituationen och de äldres situation på våra äldreboenden som nu i valtider diskuteras flitigt. Det jag tänker berätta är mina egna upplevelser från mammas vistelse på hemmet där jag ofta var på besök samt hennes sista vecka i livet som jag tillbringade dygnet runt tillsammans med henne.

Avdelningen vaknade till liv då dagpersonalen kom till arbetet klockan 07:00. Det luktade gott av nykokt kaffe, det prasslade i ( de boendes ) morgontidningarna och det pratades trevligt i dagrummet. Det var en mysig stämning, en sådan stämning som jag gärna startar min arbetsdag med. Denna trevlig stund pågick trots att klockan passerat 08:00. Ingen av de boende var med, de låg fortfarande nedbäddade i sina sängar. Varför börjar arbetstiden klockan 07:00 om man ändå inte gör något så tidigt. Det måste ju vara helt fel och otroligt dumt ur en ekonomisk synvinkel. Det saknas ju resurser inom vården enligt alla insatta.

När klockan var ca 08:30 serverades de boende en frukostbrickan på rummet. Innehållet på brickan var alltid detsamma och det skulle ätas i ensamhet. Efter frukost var det dags att göra morgontoalett och diverse andra bestyr. Då var det dagen för de boende, fortfarande ensamma på sina rum med undantag av ett fåtal som hade förmågan att själv gå till dagrummet.

Klockan 11:00 var det dags för lunchen som serverades i den trevliga matsalen på avdelningen. Jag såg på en skylt att personalen på avdelningen hade som vision att dom äldre skulle umgås och äta tillsammans. Mamma hade syrgas och placerades ofta ensam vid ett bord nära en kontakt då hennes syrgasapparat krävde el. Det gjorde kanske inte så mycket att hon satt själv, hon var ju med i matsalen i alla fall. Vad är det för umgänge och gemenskap? För mig var det ett tydligt utanförskap, hon hade ingen att prata med men naturligtvis klagade inte mamma, hon var inte den som klagade och personalen hade nått sin vision.

När lunchen var avklarade och de boende återgått till sina rum var det lunchrast för personalen. Dom hade ju kört ett ganska hårt pass mellan 08:30 och 12:00 så den var säkert välbehövlig. När personalen återkom och klockan började närma sig 13:30 luktade det oftast gott av nybakat kaffebröd på hela avdelningen, den lukten trängde sig naturligtvis även in på de boendes rum. Nu var det dags för personalen att ha en gemensam fika som ofta sträckte sig fram till närmare 15:00. Platsen för gemenskapen var återigen de boendes dagrum och visst fanns där någon enstaka boende som blivit kvar i en fotölj efter lunchen men de deltog inte i den för personalens gemensamma fikarasten. Vid ett tillfälle köpte jag lussekatter till alla boende och personalen på avdelningen. Jag hörde av mamma att dom inte fått lussekatterna och frågade då personalen vart dom tagit vägen. Svaret jag fick var häpnadsväckande - det var ju så många bullar så efter fikat frös vi in resten. Mitt uttryck att det var till samtliga inkluderade tydligen inte de boende i hennes värld.

Klockan 15:30 var det dags för middagen och de boende fördes åter till matsalen för en gemensam middag. Sedan började kvällrutinerna med nattning osv. Tur att det finns sömntabletter för de som inte somnar av tristessen.

Nu ska jag inte säga att det aldrig var aktiviteter på boendet, det var det men inte ofta och när det var något som hände skedde det i de gemensamma utrymmena för alla åtta avdelningar. Mamma var aldrig med där, det var ingen som uppmuntrade henne. Det var kanske besvärligt, hon hade ju både rullstol och syrgas. Hon fick aldrig frisk luft utom när hon skulle från hemmet till väntande taxi för transport till sjukhuset. Det var aldrig någon som skjutsade ut henne i vårsolen för att känna den friska luften eller höra fåglarnas kvitter vid fågelborden utanför.

Apropå sjukhusbesöken. Jag undrar om hon hade fått klara dessa själv i rullstol med syrgasapparaten om inte jag hade funnits till hands. Det var aldrig någon som frågade om jag kunde assistera utan jag informerades bara om tid och plats dit vi skulle. Jo lite hjälp fick vi, dom bokade ju sjuktransporter åt oss. Jag orkade aldrig kolla upp vad som gällde, om den hjälpen ingick eller inte.

Mammas sista vecka i livet började med att hon skrevs ut från sjukhuset en fredagseftermiddag. Vi åkte sjuktransport som normalt skulle vara under två mil. Nu blev det tyvärr inte så för man tillämpar tydligen samåkning. För dig som känner till Sundsvall med omnejd så kan jag berätta att vi först åkte till Skönsmon, sedan till Matfors, därefter var det en som skulle av i Tunbyn och sist fick vi kliva av i Skottsund efter en guppig färd via bl.a Viforsen. Jag uppskattar resan till minst sex mil på dåliga vägar. Mamma mådde mycket dåligt, hon fick ordentlig ont i ryggen av att transporteras i rullstol och hon kräktes. Jag blir så elak när jag tänker på hela situationen, konstigt att jag inte reagerade mer men man är väl inte så stor i korken vid sådana tillfällen.

Väl framme på hemmet upptäcktes att mamma varken hade sin nya medecin eller recept med sig. Det hade man tydligen missat och nu var det fredagseftermiddag och sköterskan på boendet skulle gå hem för dagen. Då brann det äntligen för mig. Du går inte härifrån utan att fixa fram hennes medecin (morfin mot smärta och ångest), nu var det vård i livets slutskede som var aktuellt och tack vare google så hade jag hittat information om mammas rättigheter. En stor eloge till sköterskan som trots allt fixade fram hennes medecin.

I början av kommande vecka när chefen på avdelningen fanns på plats fick jag frågan om jag ville bo hos mamma dygnet runt för att vara nära henne nu när slutet var nära. Jag blev så glad och tacksam, klart att jag ville det om det var möjligt. Det ordnades fram en 80 cm bred resesängar till mig med en 90 cm dyna. Det fick väl gå bra det var ju troligast inte så lång tid det handlade om. I den sängen sov både jag och min man i en vecka. Jag kände mig otryck på nätterna och som vanligt var Kent underbar och ställde upp för både mig och mamma. Det jag tänkt på i efterhand är hur stor besparing hemmet gjorde när dom inte behövde sätta in ett extravak för mamma. Borde dom inte gjort det, det skulle ha inneburit en extra trygghet för både mamma och mig. Klart att jag fick sova där, bussigt va?

Vi hade en ( trots situationen ) mysig vecka tillsammans med mamma. Min bror och mina barn med respektive kom på besök varje dag. Mamma hade en underbar uska som var utsedd för henne som heter Gunilla. Hon såg till att jag alltid fick mat, jag var så tacksam men efteråt har jag tänkt, det var ju faktiskt maten som mamma betalade för. Vid ett tillfälle bjöd Gunilla även min dotter och hennes man på middag. Dom gick tacksamt ut i matsalen för att hämta varsin tallrik men då kom en uska (kraftig finska) och skrek att personalen minsann inte tagit sin middag ännu så dom fick inte ta någon mat. Gunilla blev förtvivlad och sa - det räcker nog till alla. Min svärson som ibland inte väljer sitt språk så väl sade - ät av maten du tjockärring så vi på korvkiosken, och så blev det. Det jag tänker på nu är att vi vet att många äldre svälts så till den grad att dom betraktas som undernärda. Borde inte personalen på boendet som de allra flesta andra avlönade svenskar betala sin egen lunchmat och allra helst när äldre svälter och ekonomin inte går ihop på många äldreboenden.

Veckan gick och i mars för fem år sedan miste jag min underbara mamma. Jag skulle kunna skriva en hel bok om alla missförhållanden på detta äldreboende men det är inte syftet. Jag skulle också kunna skriva ett långt kapitel om många underbara möten och människor som fanns runt henne där för alla var som tur var inte lika inkompetenta och osympatiska.

Det här utspelade sig på en av kommunens äldreboenden i Sundsvall och vad vill jag säga med den här berättelsen, jo följande.

1. Vi ska inte ha valfrihet i välfärden säger många röster nu i valtider. Det kan jag bara säga, hade det funnits valmöjlighet här hade mamma inte bott på det kommunala boendet.

2. De som jobbar inom äldrevården sliter ut sig säger många, vi måste in med mer resurser. På mammas boende skulle dom inte alls ha behövt arbeta så hårt om dom inte fikat bort minst två timmar varje dag. Två timmars fika gånger 4-5 personal det blir ganska många extra resurser enligt mitt sätt att beräkna. Det vet ju alla som intervalltränat att det kan vara slitsamt i längden och det är ju exakt de personalen på mammas boende gjorde med delvis hårda pass mellan rasterna.

3. Vinster i välfärden får inte förekomma säger många. Jag är helt säker på att den kommunala verksamheten skulle vara betydligt mer kostnadseffektiv om man styrde upp verksamheten och ändrade lite rutiner, arbetstider, raster mm (bara marginellt).

4. Det som däremot verkligen behövs är insikt och kompetens om de äldres behov och omvårdnad. Som tur är börjar det komma på vissa håll i landet.

Jag säger bara - Mångfalld leder till positiv utveckling. Låt var och en göra sitt val!


ANNONS

Annikas nya blogg

Kent och Annica

   

  

Kul att just du tittar in.

 

Den här bloggen kommer vi att fylla med det som händer i vår vardag. 

 

 

 

Fråga oss

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Kent och Annica med Blogkeen
Följ Kent och Annica med Bloglovin'

Min Gästbok

På vägarna med husbilen

 

Ofta på väg, både i Sverige och utomlands


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se