Julgranen är klädd, klapparna är på gång, julmusiken ljuder på hög volym. Nu är det julstämning i stugan.
.

.

I dag julpysslar Tova hos mig. Hon är inte på skolan pga förkylning.

.

Många fina grupper blev det.

Jag kan inte tro att det är sant. Kent och jag har äntligen bestämt oss för att gå i pension, och vi gör det samtlidigt. 2018-01-01 är vi fria att göra exakt bara det vi har lust med, det känns otroligt lyxigt.

Januari och halva februari ska vi sova, slappa och varva ner. Det känns just nu som vi behöver det båda två. Sedan kommer det att bli många och långa resor, resor i närområdet och långväga resor. Första resan är redan bokad, den går så klart till Thailand. Vi åker i mitten på februari och blir borta i tre veckor. Vi börjar på Koh Lanta och avslutar på Phuket, som vanlig. Inte en vinter utan varma bad och soliga lata dagar i Thailand. .

På försommaren blir det troligast Kroatien och kanske någon sväng till Italien. Jag nu är det bara positiva planeringar och beslut som ligger framför.

På stranden Long Beach i fjol.

Ja nu var det länge sedan jag skrev några rader på min blogg. Sist jag skrev var jag lite låg och har efter det inlägget fått telefonsamtal hur det egentligen är fatt med mig. Jag var låg en dag, värre än så var det inte. Orsaken till att jag inte bloggat beror nog mer på min personlighet, oftast är det allt eller inget när det gäller mig.

Det som hänt den senast tiden är det vanliga och vardagliga.

Ellen har fyllt 15 år. Helt ogiltigt att jag har så stora barn. Stort grattis Ellen!

Julen firade vi hos Cicci.

Nyår firade vi som vanligt hos Lena och Tommy. Tack för en trevlig kväll.

Resan till varmare breddgrader blev efter många diskussioner beställd. För första gången sedan 1999 kände jag mig tveksam att åka till Thailand. Jag hade lika gärna stannat hemma i vinter. Nu när resan är bokad börjar jag längta, det kommer som vanligt att bli en underbar upplevelse i värmen.

Kent och Dante tar in veden som ska ge oss värme och mysiga kvällar framför kaminen.

Petra blir glad när det bjuds på middag efter en dag på jobbet.

Mycket fint luciafirande (i ishallen) av Njurunda Friskola.

Julmaten framdukad hos Cicci och Tomas.

Ellen och Dante

Tova, Elsa och Alfons

Vi väktes av telefonen klockan halv sex på julaftonsmorgonen. Det var Petra som ringde, hon hade som hon sa "sjukt ont" i magen. Vi firade julmorgonen med Tova och Dante. Petra blev inlagd på sjukhuset med inflammerad blindtarm. Mot kvällen lyckades hon tjata så att hon fick åka hem. På bilden ser vi som känner henne att det positiva skenet bedrar.

I dag har jag känt mig riktigt låg. Som tur är händer det inte så ofta nu för tiden. Jag gick bara av och an här hemma och fick inget uträttat. Sådana dagar ska man väl också ha ibland, det är väl dessa dagar som gör att man uppskattar de bra dagarna.

Jag tvingade mig ut på eftermiddagen och åkte då ner till Cicci och fikade och blev genast på bättre humör. Tur att jag har mina barn, dom ger mig alltid energi och glädje.
.

I går var vi och uppvaktade Hannes som fyllt 11 år. Som vanligt var det trevligt och mycket gott fika. Jag missade helt att ta några bilder så jag lägger ut en bild på Hannes som jag tog i stugan i våras.
.

Nej nu är det dags att släcka ner för i dag. I morgon kommer det att bli en betydligt bättre dag, det har jag redan sett till. Jag har bokat upp mig med Dennis och Catharina och då finns inte tid för nedstämdhet. Det gäller att planera smart.
.

Jag brukar oftast se möjligheter i det mesta men nu känner jag faktiskt en stor oro inför framtiden. Inte för egen del men för Sverige som land och för de människor som bor och verkar här.

Sverige var på väg att verkligen lyckas.
Vi var ett land som övriga Europa tittade på med beundrande ögon när vi gick igenom förra finanskrisen.
Vi var det land som skapade över 300 000 tusen nya jobb när övriga Europa tappade arbetstillfällen.
Vi var det land som med öppna armar tog emot en stor mängd flyktingar, större än många andra europeiska länder.
Vi var det land som inte bara gav arbete utan även en stor skattesänkning till de flesta, en sänkning motsvarade en 13:e månadslön.
Vi var det land som gjorde att många nya små företag kunde starta upp inom bl.a tjänstesektorn.

Så kan det väl ändå inte vara tror nog många. Hur kan då arbetslösheten stiga. Klart att den kan det, den arbetsföra befolkningen stiger ju. Det kan väl ändå inte vara så svårt att räkna ut.

Du som har bidragit till den här förändringen kan ju fundera på hur det kommer att bli framöver. Är det någon som tror att vi kommer att se ett genomförande av de vallöften Löfven har givit. Var det ingen som hörde Reinfeldt upprepade fråga, vem ska du regera tillsammans med för att få igenom dina löften. Många löften skulle finansieras med bl.a höjd krogmoms och avskaffande av RUT men det blir ju tydligen blir kvar. Jag undrar hur det blir med arbetsgivaravgiften för ungdomar, jag hoppas att även den blir kvar. (Bara en tanke, RUT sysselsätter kvinnor, ROT sysselsätter män, jag förstår inte varför RUT skulle bort) Jag undrar verkligen vart dom ska få pengarna till sina löften ifrån. Men dom kanske inte behövs. Jag har redan hört Magdalena Andersson säga vid upprepade tillfällen när dom går ifrån sina löften - Nu har ju inte Sveriges befolkning givit oss Socialdemokrater egen majoritet och då måste vi ju förhandla med övriga partier i regering och riksdag. Det hon säger är - Det blir som det blir! Håll med om att det är otroligt skrämmande oavsett vad du gjorde för val, men det var inte så svårt att räkna ut i förväg eftersom inga gemensamma löften med V eller MP kom före valet. Löfven hade ett enda syfte med att inte förhandla innan valet. Han ville ha en dörröppnare till stadsministerposten. Ja han är nog en slug och smart förhandlare Löfven, men inte bra för Sverige just nu.

I sin regeringsförklaring sa Löfven bl.a att det fria vårdvalet till primärvården skulle avskaffas. Varför, jag förstår ingenting. Hur kan man låta någon starta företag, anställa folk och sedan säga till oss kunder att vi inte får köpa våra tjänster där. Ska vi bli en ny öststat? Vad är syftet, är det ett första steg tillbaka mot ett avskaffande av alla privata företag inom vårdsektorn. Vinster i välfärden ska förbjudas låter det från väldigt många håll. Ja varför inte, det låter ju rimligt tycker säkert många. Jag håller med till en viss del, jag vill inte heller se stora riskkapitalbolagen som gör enorma vinster genom ett kortsiktigt ägande men tyvärr, det är inte där som majoriteten av de privata företagen finns. Som man nu diskuterar att göra så drabbar det i första hand de som arbetar och köper tjänster i små och medelstora företag inom vård och skola. Vem vill driva ett företag där vinsten inte är större än sparräntan på banken, det är nog ganska få. Tänk om man nu skulle genomföra detta, tänk så många som drabbas genom att måsta byta arbetsgivare, vårdinrättning eller skola. Eller är du lika blåögd som Jonas Sjöstedt och säger - Dom får gärna finnas kvar. Tror du att dom blir kvar - Nej, det tror inte jag, ingen vill väl satsa pengar och engagemang om inget ges tillbaka.

Ja ja, vi får vänta och se. Det är nog bara en smart förhandlingstaktik från Löfven. Än har inget beslutat tagits i den här frågan och kommer heller inte att tas förrän tidigast 2016. Finns det någon rimlighet så har nog Löfven bara lurat Sjöstedt för att få stöd för sin budget och givit sig själv några år som stadsminister utan allt för mycket krångel. Jag undrar också om det över huvud taget kan vara lagligt att neka vissa aktiebolag vinstuttag.

Vad som kommer att ske inom den kommunalägda skolan får vi vänta och se. Fler resurser, mer kompetens hos lärarna, tidigare stöd till de som behöver, högre lärarlöner mm. Allt kan jag skriva under på men mycket av ovan skulle finansieras med bl.a slopad krogmoms och avskaffande av RUT. Jag undrar återigen vart pengarna ska komma ifrån? Kanske blir det samma svar som tidigare från Magdalena Andersson - Nu har ju inte Sveriges befolkning gett oss Socialdemokrater egen majoritet och då måste vi ju förhandla med övriga partier i regering och riksdag. Och inget blir av!

Jobb ska skapas säger regeringen. Det är inte där jobben skapas! 80% av de nya jobben har skapats inom den privata tjänstesektorn. Hur många av dessa blir kvar om om vinstuttag regleras, om arbetsgivaravgifter höjs mm?

Men en sak är säker i alla fall säker men den nya regeringen.

Din valfrihet begränsas.
Jag som arbetslös kommer att få högre ersättning.
Du som pensionär kommer att få 125 kr mer i månaden.
Du som arbetar oavsett inkomst kommer att få högre skatt, vänta får du se.

Var det så här en majoritet av Sveriges befolkning ville ha det? NEJ så var det faktiskt inte.

Ibland går det riktigt fort fortfarande. I går var det nästan som att jag var tillbaka till mitt unga jag då eftertanke oftast var onödig och hjulen snurrade med höga varvtal för det mesta vilket naturligtvis var både på gott och ont.

Klockan 10:00 satte jag ut våra rumsmöbler på Blocket. Klockan 16:30 när Kent kom hem från jobbet var rummet helt tomt och min börs var fylld över förväntan. Tänk jag som genom åren slängt så mycket och så var det så enkelt att sälja.

Jag hade visserligen funderat länge på hur vi skulle ha det. Ett var säkert, det skulle vara varma, lugna färger och det skulle vara fler sittplatser.

Klockan 23:00 när vi gick till sängs hade vi hunnit med att vara på IKEA och handlat och rummet var möblerat med de nya möblerna och jag blev riktgt nöjd med resultatet.

Rummet i går morse.
.

Rummet nu i dag.
.

Nu sticker jag kanske ut hakan i ett mycket känsligt ämne. Nämligen arbetssituationen och de äldres situation på våra äldreboenden som nu i valtider diskuteras flitigt. Det jag tänker berätta är mina egna upplevelser från mammas vistelse på hemmet där jag ofta var på besök samt hennes sista vecka i livet som jag tillbringade dygnet runt tillsammans med henne.

Avdelningen vaknade till liv då dagpersonalen kom till arbetet klockan 07:00. Det luktade gott av nykokt kaffe, det prasslade i ( de boendes ) morgontidningarna och det pratades trevligt i dagrummet. Det var en mysig stämning, en sådan stämning som jag gärna startar min arbetsdag med. Denna trevlig stund pågick trots att klockan passerat 08:00. Ingen av de boende var med, de låg fortfarande nedbäddade i sina sängar. Varför börjar arbetstiden klockan 07:00 om man ändå inte gör något så tidigt. Det måste ju vara helt fel och otroligt dumt ur en ekonomisk synvinkel. Det saknas ju resurser inom vården enligt alla insatta.

När klockan var ca 08:30 serverades de boende en frukostbrickan på rummet. Innehållet på brickan var alltid detsamma och det skulle ätas i ensamhet. Efter frukost var det dags att göra morgontoalett och diverse andra bestyr. Då var det dagen för de boende, fortfarande ensamma på sina rum med undantag av ett fåtal som hade förmågan att själv gå till dagrummet.

Klockan 11:00 var det dags för lunchen som serverades i den trevliga matsalen på avdelningen. Jag såg på en skylt att personalen på avdelningen hade som vision att dom äldre skulle umgås och äta tillsammans. Mamma hade syrgas och placerades ofta ensam vid ett bord nära en kontakt då hennes syrgasapparat krävde el. Det gjorde kanske inte så mycket att hon satt själv, hon var ju med i matsalen i alla fall. Vad är det för umgänge och gemenskap? För mig var det ett tydligt utanförskap, hon hade ingen att prata med men naturligtvis klagade inte mamma, hon var inte den som klagade och personalen hade nått sin vision.

När lunchen var avklarade och de boende återgått till sina rum var det lunchrast för personalen. Dom hade ju kört ett ganska hårt pass mellan 08:30 och 12:00 så den var säkert välbehövlig. När personalen återkom och klockan började närma sig 13:30 luktade det oftast gott av nybakat kaffebröd på hela avdelningen, den lukten trängde sig naturligtvis även in på de boendes rum. Nu var det dags för personalen att ha en gemensam fika som ofta sträckte sig fram till närmare 15:00. Platsen för gemenskapen var återigen de boendes dagrum och visst fanns där någon enstaka boende som blivit kvar i en fotölj efter lunchen men de deltog inte i den för personalens gemensamma fikarasten. Vid ett tillfälle köpte jag lussekatter till alla boende och personalen på avdelningen. Jag hörde av mamma att dom inte fått lussekatterna och frågade då personalen vart dom tagit vägen. Svaret jag fick var häpnadsväckande - det var ju så många bullar så efter fikat frös vi in resten. Mitt uttryck att det var till samtliga inkluderade tydligen inte de boende i hennes värld.

Klockan 15:30 var det dags för middagen och de boende fördes åter till matsalen för en gemensam middag. Sedan började kvällrutinerna med nattning osv. Tur att det finns sömntabletter för de som inte somnar av tristessen.

Nu ska jag inte säga att det aldrig var aktiviteter på boendet, det var det men inte ofta och när det var något som hände skedde det i de gemensamma utrymmena för alla åtta avdelningar. Mamma var aldrig med där, det var ingen som uppmuntrade henne. Det var kanske besvärligt, hon hade ju både rullstol och syrgas. Hon fick aldrig frisk luft utom när hon skulle från hemmet till väntande taxi för transport till sjukhuset. Det var aldrig någon som skjutsade ut henne i vårsolen för att känna den friska luften eller höra fåglarnas kvitter vid fågelborden utanför.

Apropå sjukhusbesöken. Jag undrar om hon hade fått klara dessa själv i rullstol med syrgasapparaten om inte jag hade funnits till hands. Det var aldrig någon som frågade om jag kunde assistera utan jag informerades bara om tid och plats dit vi skulle. Jo lite hjälp fick vi, dom bokade ju sjuktransporter åt oss. Jag orkade aldrig kolla upp vad som gällde, om den hjälpen ingick eller inte.

Mammas sista vecka i livet började med att hon skrevs ut från sjukhuset en fredagseftermiddag. Vi åkte sjuktransport som normalt skulle vara under två mil. Nu blev det tyvärr inte så för man tillämpar tydligen samåkning. För dig som känner till Sundsvall med omnejd så kan jag berätta att vi först åkte till Skönsmon, sedan till Matfors, därefter var det en som skulle av i Tunbyn och sist fick vi kliva av i Skottsund efter en guppig färd via bl.a Viforsen. Jag uppskattar resan till minst sex mil på dåliga vägar. Mamma mådde mycket dåligt, hon fick ordentlig ont i ryggen av att transporteras i rullstol och hon kräktes. Jag blir så elak när jag tänker på hela situationen, konstigt att jag inte reagerade mer men man är väl inte så stor i korken vid sådana tillfällen.

Väl framme på hemmet upptäcktes att mamma varken hade sin nya medecin eller recept med sig. Det hade man tydligen missat och nu var det fredagseftermiddag och sköterskan på boendet skulle gå hem för dagen. Då brann det äntligen för mig. Du går inte härifrån utan att fixa fram hennes medecin (morfin mot smärta och ångest), nu var det vård i livets slutskede som var aktuellt och tack vare google så hade jag hittat information om mammas rättigheter. En stor eloge till sköterskan som trots allt fixade fram hennes medecin.

I början av kommande vecka när chefen på avdelningen fanns på plats fick jag frågan om jag ville bo hos mamma dygnet runt för att vara nära henne nu när slutet var nära. Jag blev så glad och tacksam, klart att jag ville det om det var möjligt. Det ordnades fram en 80 cm bred resesängar till mig med en 90 cm dyna. Det fick väl gå bra det var ju troligast inte så lång tid det handlade om. I den sängen sov både jag och min man i en vecka. Jag kände mig otryck på nätterna och som vanligt var Kent underbar och ställde upp för både mig och mamma. Det jag tänkt på i efterhand är hur stor besparing hemmet gjorde när dom inte behövde sätta in ett extravak för mamma. Borde dom inte gjort det, det skulle ha inneburit en extra trygghet för både mamma och mig. Klart att jag fick sova där, bussigt va?

Vi hade en ( trots situationen ) mysig vecka tillsammans med mamma. Min bror och mina barn med respektive kom på besök varje dag. Mamma hade en underbar uska som var utsedd för henne som heter Gunilla. Hon såg till att jag alltid fick mat, jag var så tacksam men efteråt har jag tänkt, det var ju faktiskt maten som mamma betalade för. Vid ett tillfälle bjöd Gunilla även min dotter och hennes man på middag. Dom gick tacksamt ut i matsalen för att hämta varsin tallrik men då kom en uska (kraftig finska) och skrek att personalen minsann inte tagit sin middag ännu så dom fick inte ta någon mat. Gunilla blev förtvivlad och sa - det räcker nog till alla. Min svärson som ibland inte väljer sitt språk så väl sade - ät av maten du tjockärring så vi på korvkiosken, och så blev det. Det jag tänker på nu är att vi vet att många äldre svälts så till den grad att dom betraktas som undernärda. Borde inte personalen på boendet som de allra flesta andra avlönade svenskar betala sin egen lunchmat och allra helst när äldre svälter och ekonomin inte går ihop på många äldreboenden.

Veckan gick och i mars för fem år sedan miste jag min underbara mamma. Jag skulle kunna skriva en hel bok om alla missförhållanden på detta äldreboende men det är inte syftet. Jag skulle också kunna skriva ett långt kapitel om många underbara möten och människor som fanns runt henne där för alla var som tur var inte lika inkompetenta och osympatiska.

Det här utspelade sig på en av kommunens äldreboenden i Sundsvall och vad vill jag säga med den här berättelsen, jo följande.

1. Vi ska inte ha valfrihet i välfärden säger många röster nu i valtider. Det kan jag bara säga, hade det funnits valmöjlighet här hade mamma inte bott på det kommunala boendet.

2. De som jobbar inom äldrevården sliter ut sig säger många, vi måste in med mer resurser. På mammas boende skulle dom inte alls ha behövt arbeta så hårt om dom inte fikat bort minst två timmar varje dag. Två timmars fika gånger 4-5 personal det blir ganska många extra resurser enligt mitt sätt att beräkna. Det vet ju alla som intervalltränat att det kan vara slitsamt i längden och det är ju exakt de personalen på mammas boende gjorde med delvis hårda pass mellan rasterna.

3. Vinster i välfärden får inte förekomma säger många. Jag är helt säker på att den kommunala verksamheten skulle vara betydligt mer kostnadseffektiv om man styrde upp verksamheten och ändrade lite rutiner, arbetstider, raster mm (bara marginellt).

4. Det som däremot verkligen behövs är insikt och kompetens om de äldres behov och omvårdnad. Som tur är börjar det komma på vissa håll i landet.

Jag säger bara - Mångfalld leder till positiv utveckling. Låt var och en göra sitt val!