Jag sitter och tittar på Malou efter tio där Petter en av gästerna. Dom pratar mycket om dyselexsi och hur det påverkar utvecklingen och framför allt skolgången. Det får mig att göra en resa genom mina ungdomsår.

Jag började skolan 1962 och då var det inte lätt för mig att komma till skolan full av energi och lust att lära. Det dröjde inte länge innan jag placerades i ett fack med de mindre begåvade eleverna. Inte nog med att jag sågs som mindre begåvad, jag betraktades även som de mindre uppfostrad, man såg mig som busig vilket jag inte alls var. Jag hade mycket väl lärt mig hur man uppför sig och vad som är rätt eller fel. Vilken tur att jag inte levde upp till de andras förväntningar att vara busig, jag undra hur det hade gått då.

Hela min skoltid präglades av oro, jag kan inte kalla det ångest men det var inte långt därifrån. Jag känner än i dag paniken när det var dags för högläsning. Nu var det han som läste och så var det hon som skulle läsa och sen var det min tur. Paniken tog tag i mig, tänk om jag ändå bara kunde få försvinna. Jag har många gånger i vuxen ålder ställt mig frågan - Var fröken medveten om vad hon utsatte eleverna för? Tack och lov behandlar man inte barnen så numera.

När jag kom upp i mellanstadiet blev det dags för mig att gå på läskliniken, eller obsen som det också kallades. Där var pojkarna som betraktades som skolans busigaste och så var det jag. Du kan tro att jag skämdes när jag gick ifrån mina klasskamrater för att tillbringa tiden med lite träning på obsen. Det hade varit hundra gånger bättre om jag hade fått gått på hållningsgymnastiken trots att även den var förknippad med en hel del skam.

Hela min skoltid var en pina. När jag slutade 9:an och tänkte på framtiden fick jag verkligen panik. Vad skulle jag göra, jag kom inte in på gymnasiet. Tänk om jag ändå hade varit kille, då hade jag i alla fall kunnat jobbat som moppebud.

Jag pratade med min kloka mamma och vi kom fram till att jag kanske skulle gå om nian och då gå något program som intresserade mig trots att de programmen inte gav behörighet till gymnasiet, jag valde kontorslinjen. Äntligen, vid 15 års ålder betraktades jag helt plötsligt som begåvad. Vi hade ämnen som intresserade mig som ex företagsekonomi, handelskunskap mm. Att jag inte var dum när det gällde matte det visste jag redan, men att jag kunde blomma ut som jag gjorde när det gällde att beräkna ett företags omsättning, vinster mm det kom som en fullkomlig överraskning för mig. Jag gick ur mitt andra år i 9:an som en mönsterelev med 4,2 i medelbetyg. Jag hade fått bevis på att jag inte var dum, jag hade ett papper på det till och med i form av mitt betyg.

Skrivsvårigheterna finns naturligtvis kvar än i dag. Jag minns när jag började arbeta, före ordbehandlingen tid. Oj vad många gånger jag har fått höra att jag skriver slarvigt, - men lilla gumman du måste skärpa dig när du skriver, hur roligt är det att höra det från kollegor. Jag har också många gånger känt att jag inte hittar de rätta orden, jag känner mig ofta korthuggen verbalt. Det är inte så lätt att måla in fakta i lämpliga ord när dom inte dyker upp i hjärnan. Nej, Annica hon går rakt på sak har jag ofta fått höra.

Trots mina begränsningar har det gått riktigt bra för mig både privat och i jobbet. Jag har använt min energi och fantasi för att kompensera mina svårigheter. Det känns så skönt, mitt busiga jag vill ge mina forna klasskamrater lång näsa för att dom såg ner på mig. Det är inte många av er som nått de nivåer i karriären som jag har gjort, varken när det gäller lön eller stimulerande arbetsuppgifter.

Jag säger till dig som känner igen dig. Be de runt omkring dig lyssna på vad du säger, se innehållet i det du skriver, be dom att inte anmärka på dina ord. Försök att hitta glädje i det svåra, du kommer att upptäcka att du har helt andra förmågor som hjälper dig till framgång, du har säkert ett bildminne och ett öra som slår de flesta. Om inte annat kommer du att bli en mästare på att hitta alternativa ord med samma betydelse. Du kommer att upptäcka att ord är roliga och att skriva ger en stimulans som du inte tror existerar.

Livet är härligt, svårigheter är till för att övervinnas. Det är svårigheterna som får dig att växa.
.

 

jana

15 april 2013 15:11

Hej Annica.
Synd jag missade det programmet.
Båda mina killar har problem. Tobias har redan fått diagnoserna dyslexi, dyscalkeli och ADD. ADD´n spelade ut allt och det är den alla insatser gör på. Men skolan får fortsätta kämpa med diagnosen. Nu har han fått medicin och det går mycket bättre, men nått år till i mellanstadiet skulle nog inte skada... Dennis ska dom strax börja med oxå. Inte lika svårt som Tobias har har han men inte så bra som han ska vara tyvärr. Kram på dej.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Hej   Den här bloggen uppdateras inte längre.  Vill du följa Kent och mig i vår vardag och på våra resor gå gärna inpå min nya blogg.   Kent och Annica på väg.  weandourtravelse    ...

Som jag har skrivit tidigare så har vi ju fått en ny liten familjemedlem, Ellens (vårt barnbarn) lilla son Charlie. I början av veckan blev han förkyld. Troligast blev han smittad av någon i familjen. Det är ju omöjligt att hålla barnen borta ...

Att gå tidigare i pension är det bästa beslutet Kent och jag någonsin har tagit. Nu har vi varit lediga över ett år och det blir bara bättre och bättre. Vi har alltid något på gång, det kan vara en resa, en fika på stan med några bekanta eller som ...

Jag vaknade riktigt tidigt i dag. Bredvid mig i sängen, kloss i kloss låg Kent och Thea och sov. Det såg så mysigt ut så jag skulle ta ett kort men jag ville inte tända lampan och väcka dom så jag knäppte med blixt i stället. Det var nog inte så up...

I dag har Thea varit till veterinären och opererat bort två mjölktänder. Det var hörntänderna som inte ville släppa. . Hon skötte sig exemplariskt. I väntrummet var det fler hundar men hon var tyst och satt lugnt och tittade. Matte och husse va...